Fancy

Sitter på en väns fancyga kontor och låtsas att jag inte alls är imponerad av hur snyggt det är, av läget som är så centralt att det nästan imploderar, av att det finns bastu! Av att jag just nu får pedikyr medan jag också låtsas jobba. Och att VDn just kom in och kastade guldtackor på alla som råkar vara på kontoret just nu. (Nej det vore ju egentligen inte så lyckat, vi säger att de två sista grejerna hittade jag på.)

Men ponera att man är en figur med en krävande familj som väntar på en där hemma, då kan man med gott samvete säga att man är på jobbet fastän man sitter i bastun och inte framför datorn. Alltså utan att ljuga kan man slippa ifrån allt möjligt bara genom att chilla i bastun. Så bra!

Men ja, det skulle vara roligt att någon gång jobba på ett snyggt kontor. Eller så inte, jag vet inte för jag har aldrig gjort det. Jag har mest jobbat på Yle och jag älskar det, men snyggt är det oftast inte. Vanligtvis ser ens office ut som ett avloppsrör eller något som brunnit på 70-talet.

Folk klär också ofta ner sig i sk. public service kläder från helvetet. Vi går oftast iklädda svettluktande tofflor, för små byxor och för stora skjortor som vi ärvt av någon avliden kollega.

Men tänk att sitta på ett snyggt kontor och se lite fancy ut! Ajaj, är det inte trevligt? Ni som vet? Eller blir man hämmad och måste stanna hemma de dagar man har fuldagar? Hur funkar det?

Min största dröm

Det finns något jag inte berättat för er, som jag hållit inne med fastän det ibland varit det enda jag kunnat tänka på. Det är så att jag redan länge närt en stor dröm. En dröm jag inte alltid velat ha, men som inte försvunnit. Det handlar om en bransch som är hård och där det är lätt att misslyckas. Dessutom vet jag att jag inte har medfödd talang för det, men drömmen har inte lämnat mig i fred.

Och nu är det dags, imorgon skall jag in i studion och spela in mitt första album. Ja, det blir ett album genast. Och det blir på finska. Finskan är kanske det jag kämpat mest med, jag har velat sjunga på engelska som jag har lite lättare för, men skivbolaget krävde att det blir på finska. Det är det enda sättet att kunna sälja och sedan göra spelningar i det här landet.

Det jag oroar mig mest för just nu är inte rösten eller finskan utan genren. Vad tror ni, kommer jag att vara trovärdig som tangosångerska? Ni har tidigare alltid stöttat mig, är ni med mig nu?

Förstås kommer det att vara tango med en twist, för tillfället söker jag någon som behärskar strupsång/joddling. Så sprid gärna detta, vem vill vara med på min stora dröm? Ifall många är med tycker jag att vi kanske också kan dansa/strippa under konserterna?

Nu gör vi detta. In your face alla som pissat på min dröm. Finskaläraren som gav mig underkänt, musikläraren som bad mig brumma med i sångerna lite tystare. Dansläraren som sade att jag inte har vare sig taktsinne eller koordination! Osv. osv. Jag är här för att fånga min dröm. Vi kan alla göra allt vi vill. Ja! Häng med och sprid ordet. Det här blir guld.

Den smutsiga Olle

I brist på spännande händelser måste vi nu leva med att jag mest rapporterar om Olof. Igår gick jag stolt runt med min håriga son och emottog folkets hyllningar. Noterade en dam som stirrade beundrande på både Olof och mig. Tog ivrigt bort hörlurarna för att få ta emot några vackra ord om vår gemensamma uppenbarelse. Men vet ni vad fanskapet sade? Hon sade: Ojojoj, det måste ta lång tid att få den där smutsiga hunden ren?

Och vet ni vad som var värst, jag hade inte ens märkt att Olof kanske var lite smutsig! Jag trodde att vi båda var helt rena och fräscha och hade nya kalsonger, men nej.

Vad annat är det om jag inte ser fast jag stirrar allt jag kan? Antagligen sitter jag nu just med ett toalettlock runt min hals eller något värre jag inte märkt.

Blommor och en nos.

Sådan mor sådan son

Min håriga son börjar likna mig allt mer och mer, hans största intresse är att kekulera (det vill säga vara lite planlös och i stunden), hans andra intresse är att sitta och stirra. Under våra promenader ägnar han en stor tid till att sitta stilla och med stora ögon och häpen min glo hämningslöst.

Det är inte diskret.

Han stirrar, skakar på huvudet så de långa öronen fladdrar och river upp gatudamm, ibland ser jag till och med hur han lyfter upp en tass och pekar på någon oskyldig person som råkar ha en intressant look enligt Olof. Det verkar som om han har en ganska bra syn och ingenting nytt går honom förbi.

Ensamma gamla män med stark spritlukt är hans favorit, då kan han göra avkall på sitt gloende och raskt hoppa upp i farbroderns famn. Sedan våldspussar och slickar han i en timme eller två. Ibland vägrar han lämna farbrodern varpå jag helt enkelt blir tvungen att ge kopplet till gubben och gå ensam hem.

Okej, ännu inte hänt, men antar att det bara är en tidsfråga.

 

Voi älskade vänner

Jag måste bara skratta, jag skaffar en ny blogg och den är fulare än någonsin förr.

Jag blir så trött på mig själv. Det är samma med att jag tror att jag någon gång skall börja klä mig snyggt och sluta släpa runt på onödiga kassar. Det kommer inte att hända!

Svårt att veta vilka saker man skall fortsätta att försöka eftersträva och vilka man bara kan låta vara. En sak är klar och det går inte att vara bra på allt. Det lutar nu mot att sådant som inte känns mycket viktigt – det får vara. Amen.

Boktips

Om jag får välja läser jag gärna fysiska böcker, men jogginturer och promenader med hunden blir mycket lättare om jag samtidigt kan lyssna på en bok, de här tre avslutade jag förra veckan och rekommenderar dem alla.

Omslagen berättar ganska mycket om innehållet, först feelgood med Emma Hamberg, Latebloomers var en mycket kort och underhållande berättelse, Karin Smirnoff igen skriver feelbad så att man verkligen mår dåligt, men bra är det och Rebecka Åhlund berättar om hur hon alkoholiserades under sin vistelse i London, eller allting kulminerade åtmionstone i London, mycket bra tycker jag. Och modigt att avslöja så många mindre smickrande saker om sig själv. Lögner och sånt. Ujuj.

Har också lyssnat på sånt som inte alls passade mig, men kanske onödigt att baktala sånt här annars bara. Börjar allt mindre och mindre gilla att kritisera folks olika försök. Dom har ju ändå försökt och gjort något, om jag säger något kritiskt måste det vara konstruktiv, annars kan jag lika väl vara tyst. Och hatten av för alla som orkar kritisera konstruktivt, det behövs och är värdefullt.

Världens värsta vecka

Jag har haft feber och just och just orkat sköta om Olof. Har halkat omkring på olika isbanor och desperat sökt efter hundkompisar åt Olof så att han kan göra sig av med lite energi.

Tyvärr har jag inte alls orkat jobba som jag borde och skulle vilja. Nu har jag bara fyra skrivdagar kvar sedan börjar jag arbeta i Böle igen med andra saker. Har annars varit någorlunda nöjd med min disciplin, har lyckats tvinga mig att sitta och skriva fastän jag helst vill lata mig.

Intalar mig att googledocs är minst lika roligt att öppna som Netflix. Försöker omprogrammera min hjärna till alla möjliga nya tricks. Vägrar bli en gammal person som bara lever på ett sätt som bekräftar gamla övertygelser.

Nåväl, det är klart att det inte varit världens värsta vecka, men inte guld heller. Imorgon hoppas jag att jag är helt frisk. Skall sedan rekommendera några böcker jag läste i veckan också. Hejdå!

Rutiner, mutor och TV-serier

Den här veckan är jag ensam hemma med hunden. Övrig posse skidar i Österrike. Jag försöker hitta en ny rutin där jag skulle gå ut med Olof endast tre gånger per dag utan att han blir alltför rastlös eller använder lägenheten som offentlig toalett.

Igår lyckades det utmärkt, så här.

Morgon 7-7.30

Dag 13-15 (Innefattar även en stunds hetsande i valfri hundpark där Olof visar läppstiftet för alla andra som vill se. Tyvärr ingen frivillig so far.)

Kväll 20-21

Det här är en rutin jag kan leva med, känns inte för ansträngande, med enbart för att att jag kan jobba hemifrån denna vecka.

Jag skriver och skriver och mutar med själv med olika tricks. Efter så och så många ord får jag dricka kaffe och äta valfri mängd kex. Efter så och så många minuter får jag lacka naglarna eller spela Clash of Clans i fem minuter. Andra belöningar: Städa (!), tvätta kläder, ordna med blombuketter och förstås allra bäst se på serier, men har ny regel som går ut på att serietittandet ej får ske tidigare än tidigast 18.

netflix

Tittar just nu på Dirty John på Netflix. Titta och säg vad ni tyckte sedan. Eller så har ni redan sett, fick under helgen tips av inte mindre än tre vänner som sade att jag måst titta på just den.

Kollar också på Dietland på prime. Minns att Peppe tipsade om den redan för ett år sedan. Så bra, This is Us verkar också mycket lovande, finns på samma ställe.

Medan jag går ut med Olof lyssnar jag alltid på poddar eller ljudböcker, under veckoslutet Karin Smirnoffs Jag for ner till bror som var väldigt, väldigt bra men så feelbad att det var en lättnad när jag kommit igenom den.


Älskade vänner

Mina bästa vänner är vansinnigt bra typer, de är sådana som kanske bor på andra sidan jorden men ändå känns nära. De är stöttande, roliga, intelligenta och humoristiska. Humoristiska är nog på plats ett och sedan snabba huvuden. Den där snabba, flexibla tankevärlden är viktigt.

Många har bilvit besvikna på mig för att jag har så litet behov av att umgås, med vissa vänner har vi fått till stånd någon form av kompromiss, med andra har vi mer eller mindre gått skilda vägar. (Har dock aldrig gjort slut med en kompis, som tur har jag bara varit omgiven av snällisar. Jag antar att det är ganska sällsynt.) Och sedan finns det förstås några som är precis som jag, såna som känner sig kvävda om det börjar ställas för mycket krav.

Själv har jag svårt med skuldbeläggning. Finns det någon som gillar det annars? Eller varför håller man på med det? Jag menar något i stil med, varför ses vi aldrig, du säger alltid nej och jag vill ju ses hela tiden. Det är år och dagar sedan vi sågs senare, höh, vi måste träffas snart osv. osv. 

En del tror att man bara för att man gillar någon vill ses hela tiden? Eller okej, konstigare saker har man väl hört, men, men. Medan jag skriver detta inser jag att det kanske är jag som tolkar det som skuldbeläggning, att det kanske bara handlar om att någon helt enkelt vill ses. Jag får jobba på det där ännu lite till.

Det sägs ofta att en viktig skillnad på introvert och extrovert personlighetstyp är att extroverten laddar batterier i sällskap med andra och introverten laddar bäst ensam hemma. Så är det för mig. Det här gör att jag värdesätter mina vänner högt eftersom de fortsättningsvis vill vara vän med mig trots att jag säger nej väldigt ofta.

Så tack mina vänner! Var ni än finns, ni är guld.

Photo by Joakim Honkasalo on Unsplash

Snart vår

Jag känner på riktigt att det snart är vår. Ju äldre jag blir desto snabbare går åren och det är inte alls bara en dålig sak. Ofta tvärtom. Jag kommer att njuta så av våren i år, att kunna gå ut med Olof utan att måsta hålla på och klä på och av sig i flera timmar varje dag.

Den här tiden förra året höll jag på och planerade för min NYC-vistelse. Känner mig lite nostalgisk, fast fasen så kallt det var hela mars där. Ujuj.

Helst skulle jag nog nu ligga på en strand åtminstone en vecka, kanske två. Den här bleka årstiden är verkligen inte bra för varken min själ eller mitt utseende. Jag ser ut som någon som legat i ett badkar några veckor på raken. Men har inte råd, plus att det känns bra att inte flyga.