Nervositet

Det är ingen stor hemlighet att jag alltid nu och då kämpar med nervositet. Ibland kan det vara någorlunda bra i flera år och sen blir det värre. Det här handlar nu alltid om arbetssituationer som har att göra med direktsändningar, intervjuer eller andra uppträdanden.

I privatlivet är jag aldrig, eller åtminstone nästan aldrig nervös, det här handlar enbart om jobb, men jobbet är förstås en stor del av livet så vill ta itu med det här.

Jag minns att jag någon gång för kanske femton år sedan gick i hypnos för att bli av nervositeten i och med direktsändningar och jag upplever att det inte hjälpte särskilt mycket, men absolut inte gjorde saken värre heller. Jag skulle föreställa mig att jag är en örn som flyger högt upp och tittar ner på situationen. Jag minns att jag stod där i studion och tänkte att jag är en örn och det komiska i situationen gjorde mig glad. Skratta är alltid bra. Men vad annat skall jag hitta på? Kanske bara acceptera eländet? Det här ju högst normalt att vara nervös i situationer jag nämt. I viss mån är det också bra eftersom det visar att man bryr sig och det gör en skärpt, det är bara det att jag hatar den känslan så mycket. Det är som att frysa, ha pissbrått och ångest samtidigt.

Hur och när är ni nervösa? Hur jobbar ni med den känslan? Jag vill veta allt, speciellt vad som hjälper er. Kom själv på en sak nu, träna hjälper lite, det hjälper ju mot nästan allt.

8 svar på ”Nervositet”

  1. Om man har stor publik framför sig hjälper det att bland dem välja ut ett snällt ansikte och tänka att man pratar med bara den (inte med alla flera hundra). Fast TV situationer vet jag inget om.

    1. Ja! Mycket bra tips! Jag tror att det är ungefär så jag brukar göra om jag känner att jag är ute på tunn is. Men oftast är allt ok då jag är igång med det, det är innan allt händer som det är hemskt.

  2. Oj var ska man börja. Jag är nervös för allt (utom direktsändningar, av nån skum orsak blir jag lugn av att prata inför publik) och har största delen av livet bara envist ångat på och gjort saker. Men det kan man inte göra hela tiden, det är för effin ansträngande, har jag fått lära mig den hårda vägen. Så efter terapi osv. har jag gått inför att göra saker jag är rädd för som är viktiga för mig. Men inte ta på mig för mycket utmaningar och så skämmer jag bort mig lite mellan varven.

    1. Låter som en bra taktik. Det gäller att känna sig själv och veta när man skall pressa sig själv och när man bara skall vara ”snäll med sig själv.” Ibland är det snällaste att pressa, men ibland att göra ingenting.

  3. Suck, de senaste prestationerna jag haft inför publik har jag inte alls kunnat hantera mina nervositet, utan börjat svamla nå oerhört… men jag tror det har att göra med att jag började undvika ögonkontakt i början av tillfället pga nervositeten. Mitt knep är alltså det att jag måste få se folk (helst bara några stycken, inte alla såsom Anna T också tipsar om), för annars spinner mina tankar iväg och tror att jag är jätteointressant och övertygar mig om att ingen ändå tror på det jag säger. Men när jag ser folk i ögonen så brukar det ändå finnas intresse och vänlighet där. 🙂 Men jaa-a, TV är en annan nöt, för där ser man ju inte publiken direkt… Innan uppträdandet så kan jag försöka intala mig själv att andas lugnt och ta några djupa andetag, men oftast så glömmer jag bara bort det strax innan jag kör igång, så det knepet har inte hjälp mig direkt.

    1. Jag är förvånad över hur ointresserade och arga folk kan se ut under ens uppträdanden. Sen kan just dom som man tror att avskydde allt mest vara dom som kommer fram efteråt och tackar! Bra att komma ihåg att det inte alltid lönar sig att lite på folks miner! Det har hjälpt mig flera gånger.

  4. Oj suck ja, det här är ett bra tema. Vet inte hur många gånger jag har stått med mitt dragspel och ska sjunga eller vad jag nu ska och så kommer det bara pip-pip-pip och så försöker jag se jätteglad ut för att kompensera (funkar inte). Jag brukar också kasta mig in i skrämmande situationer som jag egentligen är skiträdd för (konstig teknik) och sen brukar det typ gå mycket värre än jag trodde fast det skyfflar jag undan, fort fort, tänker inte på det och så anmäler mig till nästa grej.
    Ett snällt ansikte, ja, det brukar jag också försöka hitta och det hjälper.

    1. Ponks, du är ju en stjärna vad du än tar dig an. Beundrar dig för att du vågar kasta in dig i vad som helst. Huhuh.

Lämna ett svar till Anna T Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *