Vem är du? Vem är jag?

Jag har ju inte presenterat mig själv på flera år. Det kan hända att det numera bara är jag och kanske tre andra som vet vem jag är.

Men så här är det ungefär, jag bor i Helsingfors och jobbar på Svenska Yle. Ibland, med tv, ibland med radio eller text. Under de senaste fyra-fem åren har jag nästan enbart gjort kultur och jag älskar det. Jag brukar säga att jag skulle göra det här jobbet gratis om jag hade råd.

Men ibland tänker jag att om jag hade råd då skulle jag inte alls jobba utan bara ligga hemma och läsa. Dels för att jag älskar att läsa, dels för att prestationskraven kan vara jobbiga. Det är mest påhittade krav från mig själv men också det faktum att det är fritt fram för vem som helst att kritisera eller avsky det jag gör och sedan kanske skriva en insändare eller en kolumn om saken. (Jag hör tyvärr inte till dem som njuter av hård kritik).

Jag fyller fyrtiofem år snart, men min kropp är starkare än någonsin förr. (Hahah, det där var inte alls sant, det kändes bara bra att skriva.) Ibland känner jag att jag kommit någonstans i min utveckling, men ofta kämpar jag med samma tankemönster som jag kämpat med i hundra år. Det som kommit in i bilden på senare år är att jag numera är mycket mera accepterande mot mig själv. Vissa saker får vara som de är helt enkelt och jag tänker att det kanske frigörs energi till annat ifall jag slutar kriga mot sånt som ej kan övervinnas.

Nå jag skulle bara skriva två-tre rader, men det blev mera. Nu hoppas jag att alla som är inne här berättar något om sig själv. Vem är du, varifrån kommer du, har vi träffats? Vad tampas du med idag?

Nervositet

Det är ingen stor hemlighet att jag alltid nu och då kämpar med nervositet. Ibland kan det vara någorlunda bra i flera år och sen blir det värre. Det här handlar nu alltid om arbetssituationer som har att göra med direktsändningar, intervjuer eller andra uppträdanden.

I privatlivet är jag aldrig, eller åtminstone nästan aldrig nervös, det här handlar enbart om jobb, men jobbet är förstås en stor del av livet så vill ta itu med det här.

Jag minns att jag någon gång för kanske femton år sedan gick i hypnos för att bli av nervositeten i och med direktsändningar och jag upplever att det inte hjälpte särskilt mycket, men absolut inte gjorde saken värre heller. Jag skulle föreställa mig att jag är en örn som flyger högt upp och tittar ner på situationen. Jag minns att jag stod där i studion och tänkte att jag är en örn och det komiska i situationen gjorde mig glad. Skratta är alltid bra. Men vad annat skall jag hitta på? Kanske bara acceptera eländet? Det här ju högst normalt att vara nervös i situationer jag nämt. I viss mån är det också bra eftersom det visar att man bryr sig och det gör en skärpt, det är bara det att jag hatar den känslan så mycket. Det är som att frysa, ha pissbrått och ångest samtidigt.

Hur och när är ni nervösa? Hur jobbar ni med den känslan? Jag vill veta allt, speciellt vad som hjälper er. Kom själv på en sak nu, träna hjälper lite, det hjälper ju mot nästan allt.

För mycket

Hörni jag vill inte att ni skall känna er pressade och stressade över att det hela tiden händer så mycket här. Jag förstår att ni kanske själva börjar känna er otillräckliga och helt enkelt dåliga då ni ser hur jag bara levererar guld här dagarna i ända.

Nej skall jag vara helt ärlig så är jag alltid lika besviken då jag går in här och igen ser att det inte hänt något alls. Det är som om jag inte fattar att det borde vara jag själv som åstadkommer något.

Så nu en viktig fråga, önskar ni

-höra mera om Olofs kackande?

-att jag berätta mera om mina nya rekord i gymmet?

Som ni ser finns det tydligen bara två alternativ. Vet ni, jag upplever att jag hade en fas då jag var lite rolig, men det är ju helt borta. Hur fan blir man rolig? Fast å andra sidan lär det vara helt ute med att (försöka) vara rolig. Åsikter är valutan som gäller, eller är det något annat?

Fancy

Sitter på en väns fancyga kontor och låtsas att jag inte alls är imponerad av hur snyggt det är, av läget som är så centralt att det nästan imploderar, av att det finns bastu! Av att jag just nu får pedikyr medan jag också låtsas jobba. Och att VDn just kom in och kastade guldtackor på alla som råkar vara på kontoret just nu. (Nej det vore ju egentligen inte så lyckat, vi säger att de två sista grejerna hittade jag på.)

Men ponera att man är en figur med en krävande familj som väntar på en där hemma, då kan man med gott samvete säga att man är på jobbet fastän man sitter i bastun och inte framför datorn. Alltså utan att ljuga kan man slippa ifrån allt möjligt bara genom att chilla i bastun. Så bra!

Men ja, det skulle vara roligt att någon gång jobba på ett snyggt kontor. Eller så inte, jag vet inte för jag har aldrig gjort det. Jag har mest jobbat på Yle och jag älskar det, men snyggt är det oftast inte. Vanligtvis ser ens office ut som ett avloppsrör eller något som brunnit på 70-talet.

Folk klär också ofta ner sig i sk. public service kläder från helvetet. Vi går oftast iklädda svettluktande tofflor, för små byxor och för stora skjortor som vi ärvt av någon avliden kollega.

Men tänk att sitta på ett snyggt kontor och se lite fancy ut! Ajaj, är det inte trevligt? Ni som vet? Eller blir man hämmad och måste stanna hemma de dagar man har fuldagar? Hur funkar det?

Min största dröm

Det finns något jag inte berättat för er, som jag hållit inne med fastän det ibland varit det enda jag kunnat tänka på. Det är så att jag redan länge närt en stor dröm. En dröm jag inte alltid velat ha, men som inte försvunnit. Det handlar om en bransch som är hård och där det är lätt att misslyckas. Dessutom vet jag att jag inte har medfödd talang för det, men drömmen har inte lämnat mig i fred.

Och nu är det dags, imorgon skall jag in i studion och spela in mitt första album. Ja, det blir ett album genast. Och det blir på finska. Finskan är kanske det jag kämpat mest med, jag har velat sjunga på engelska som jag har lite lättare för, men skivbolaget krävde att det blir på finska. Det är det enda sättet att kunna sälja och sedan göra spelningar i det här landet.

Det jag oroar mig mest för just nu är inte rösten eller finskan utan genren. Vad tror ni, kommer jag att vara trovärdig som tangosångerska? Ni har tidigare alltid stöttat mig, är ni med mig nu?

Förstås kommer det att vara tango med en twist, för tillfället söker jag någon som behärskar strupsång/joddling. Så sprid gärna detta, vem vill vara med på min stora dröm? Ifall många är med tycker jag att vi kanske också kan dansa/strippa under konserterna?

Nu gör vi detta. In your face alla som pissat på min dröm. Finskaläraren som gav mig underkänt, musikläraren som bad mig brumma med i sångerna lite tystare. Dansläraren som sade att jag inte har vare sig taktsinne eller koordination! Osv. osv. Jag är här för att fånga min dröm. Vi kan alla göra allt vi vill. Ja! Häng med och sprid ordet. Det här blir guld.

Den smutsiga Olle

I brist på spännande händelser måste vi nu leva med att jag mest rapporterar om Olof. Igår gick jag stolt runt med min håriga son och emottog folkets hyllningar. Noterade en dam som stirrade beundrande på både Olof och mig. Tog ivrigt bort hörlurarna för att få ta emot några vackra ord om vår gemensamma uppenbarelse. Men vet ni vad fanskapet sade? Hon sade: Ojojoj, det måste ta lång tid att få den där smutsiga hunden ren?

Och vet ni vad som var värst, jag hade inte ens märkt att Olof kanske var lite smutsig! Jag trodde att vi båda var helt rena och fräscha och hade nya kalsonger, men nej.

Vad annat är det om jag inte ser fast jag stirrar allt jag kan? Antagligen sitter jag nu just med ett toalettlock runt min hals eller något värre jag inte märkt.

Blommor och en nos.

Sådan mor sådan son

Min håriga son börjar likna mig allt mer och mer, hans största intresse är att kekulera (det vill säga vara lite planlös och i stunden), hans andra intresse är att sitta och stirra. Under våra promenader ägnar han en stor tid till att sitta stilla och med stora ögon och häpen min glo hämningslöst.

Det är inte diskret.

Han stirrar, skakar på huvudet så de långa öronen fladdrar och river upp gatudamm, ibland ser jag till och med hur han lyfter upp en tass och pekar på någon oskyldig person som råkar ha en intressant look enligt Olof. Det verkar som om han har en ganska bra syn och ingenting nytt går honom förbi.

Ensamma gamla män med stark spritlukt är hans favorit, då kan han göra avkall på sitt gloende och raskt hoppa upp i farbroderns famn. Sedan våldspussar och slickar han i en timme eller två. Ibland vägrar han lämna farbrodern varpå jag helt enkelt blir tvungen att ge kopplet till gubben och gå ensam hem.

Okej, ännu inte hänt, men antar att det bara är en tidsfråga.

 

Voi älskade vänner

Jag måste bara skratta, jag skaffar en ny blogg och den är fulare än någonsin förr.

Jag blir så trött på mig själv. Det är samma med att jag tror att jag någon gång skall börja klä mig snyggt och sluta släpa runt på onödiga kassar. Det kommer inte att hända!

Svårt att veta vilka saker man skall fortsätta att försöka eftersträva och vilka man bara kan låta vara. En sak är klar och det går inte att vara bra på allt. Det lutar nu mot att sådant som inte känns mycket viktigt – det får vara. Amen.

Boktips

Om jag får välja läser jag gärna fysiska böcker, men jogginturer och promenader med hunden blir mycket lättare om jag samtidigt kan lyssna på en bok, de här tre avslutade jag förra veckan och rekommenderar dem alla.

Omslagen berättar ganska mycket om innehållet, först feelgood med Emma Hamberg, Latebloomers var en mycket kort och underhållande berättelse, Karin Smirnoff igen skriver feelbad så att man verkligen mår dåligt, men bra är det och Rebecka Åhlund berättar om hur hon alkoholiserades under sin vistelse i London, eller allting kulminerade åtmionstone i London, mycket bra tycker jag. Och modigt att avslöja så många mindre smickrande saker om sig själv. Lögner och sånt. Ujuj.

Har också lyssnat på sånt som inte alls passade mig, men kanske onödigt att baktala sånt här annars bara. Börjar allt mindre och mindre gilla att kritisera folks olika försök. Dom har ju ändå försökt och gjort något, om jag säger något kritiskt måste det vara konstruktiv, annars kan jag lika väl vara tyst. Och hatten av för alla som orkar kritisera konstruktivt, det behövs och är värdefullt.

Världens värsta vecka

Jag har haft feber och just och just orkat sköta om Olof. Har halkat omkring på olika isbanor och desperat sökt efter hundkompisar åt Olof så att han kan göra sig av med lite energi.

Tyvärr har jag inte alls orkat jobba som jag borde och skulle vilja. Nu har jag bara fyra skrivdagar kvar sedan börjar jag arbeta i Böle igen med andra saker. Har annars varit någorlunda nöjd med min disciplin, har lyckats tvinga mig att sitta och skriva fastän jag helst vill lata mig.

Intalar mig att googledocs är minst lika roligt att öppna som Netflix. Försöker omprogrammera min hjärna till alla möjliga nya tricks. Vägrar bli en gammal person som bara lever på ett sätt som bekräftar gamla övertygelser.

Nåväl, det är klart att det inte varit världens värsta vecka, men inte guld heller. Imorgon hoppas jag att jag är helt frisk. Skall sedan rekommendera några böcker jag läste i veckan också. Hejdå!