Sadness is not a crime

Lyssnar på en ljudbok som talar till mig på så många sätt. har ni redan läst How to fail av Elisabeth Day? Eller kanske hört podcasten med samma namn?

Jag känner igen mig i ungefär allt, förutom att jag ännu väntar på fantastisk framgång. Eller vad är nu framgång, kanske det att man lär sig acceptera misslyckanden eftersom de bara är steg på vägen, i alla fall ifall man är på väg till en plats som inte är helt vanlig.

Men på tal om rubriken, minns inte i vilket sammanhang det nämndes i, men visst är det befriande att tänka på ledsenhet och sådant som helt okej. Inte trevligt men nödvändigt och helt okej. Man behöver inte be om ursäkt för att man inte är glad. (Dock måste man be om ursäkt för att man är ett revehål, men det är en annan sak.

Detta om detta – veckans bästa yogatips, en äcklig hemlighet om åldrande och en bedragerska


Plötsligt är jag inne i en ganska hetsig arbetsperiod. Bläddrade i min kalender och märkte att jag nästa gång skall in i klippet 7. 10. Det betyder att jag nu har fyra arbetsveckor på mig att skriva ihop min nästa podcast som skall bli en dokumentär om lurifaxaren, opportunisten och bedragaren Minna Craucher. För en vecka sedan hade jag aldrig hört hennes namn, men redan nu börjar hon kännas som en nära vän. Det är sällan, eller egentligen aldrig som jobbet flyter på så här bra. (Okej hade några bra stunder förra veckan, men nog är det ju också nu mycket motstånd om jag skall vara helt ärlig.)

Men mest går jag runt nu och är yr. Fick livets första brillor förra veckan, dagen innan jag fyllde 45. Jag är långsynt och har brillor med styrkan 1,5. Jag har nu ett par läsbrillor och ett par som är multikulti. Bägge har jag stora problem med. Det är som att jag nu just varken ser med eller utan brillor. Allt är bara suddigt och konstigt. Samtidigt märker jag att jag inte hör något heller och när jag nu varken hör eller ser inser jag att förståndet också är borta. Varför varnas man inte i god tid om att man kan bli gammal helt plötsligt? På en sekund! Och det är hemskt. Att  ha brillor är ju vansinnigt opraktiskt, värre än att gå runt med en väska som väger femtio kilo samtidigt som man måste låtsas som ingenting.

Men on a happier note så har jag plötsligt börja gilla att yoga. Jag yogar på Ohmygoodness på Vasagatan. Jag älskar det stället, speciellt att det kryllar av horor och hallickar utanför och att folk dricker öl på terasserna bredvid fastän klockan bara är tio på morgonen. (Hur orkar dom stiga upp så tidigt tänker jag?)

Jag får en starkt känsla av att jag är på lower east på Manhattan och jag älskar den känslan. Efter eller innan yogan brukar jag dessutom sitta och skriva en stund på cafét. Kom och säg hej om ni ser mig. (Men om ni har långtråkiga berättelser får ni inte störa mig för länge.)


Systerskapet

Under hela tiden som jag arbetat med Kroppen och livet har jag känt ett väldigt starkt systerskap. Och ännu mera så nu efteråt. Så väldigt många kärleksfulla, givmilda kvinnor det finns runtomkring mig. Som delar mina texter och poddar, som berättar om det som de gillade, (och som ibland kanske lämnar osagt sådant som inte passade smaken så bra. Feedback är ju som bäst innan man redan fyllt blöjan, inte när lasset redan är i byxan. Nämen usch vilken metafor. Jag tar tillbaka den.)

Och jag kommer heller aldrig att glömma dem som hjälper mig. Ibland blir jag förvånad över varifrån kärleken kommer och från vilka håll den uteblir. Den uteblivna kärleken förekommer sedan som punkter i min svarta bok.

Nåneeej, till all tur glömmer jag oförrätter nästan innan de skett.  Tänker nästan alltid att folk nog inte menade illa, att det ser värre ut än vad det är, att hen hade en dålig dag, år, liv och så vidare. För så är det ju, folk som mår dåligt orkar inte alltid vara snälla.

Monika Pensar som hörs i avsnitt 1/8. Foto: Barbro Ahlstedt/Yle


Ärliga samtal

Det skulle betyda mycket för mig ifall ni ville lyssna på ett eller kanske två avsnitt av Kroppen och livet. Alla avsnitt skiljer sig väldigt mycket från varandra så lönar sig att välja vilken person och vilket tema man vill lyssna på.

Själv förändrades jag på något sätt av varje samtal. Det här var en stor upplevelse för mig. Jag trodde tidigare att jag var ganska accepterande och vidsynt av mig, men den här serien har nog öppnat mig en hel del så antagligen var jag mera fördömande än jag trodde, både mot mig själv och andra.

Hoppas just du hittar det avsnitt du behöver höra idag.

Och som bonus en bild där jag sitter och kakkar i skogen.

Foto: Barbro Ahlstedt/Yle

Körsbär i snön

Trots att jag ofta känner att jag underpresterar och inte fått tummen ur när det gäller 80% av mina projekt så har jag ändå lyckats få vänner som är mycket begåvade och och dessutom produktiva.

Jag har märkt att en del av oss som bara drömmer om att utföra stordåd men sedan inte vågar eller är för lata kan bli bittra och sura och sedan mest ägna sig åt att avundsjukt kommentera alla andras förehavanden. Jag har lovat mig själv att inte hålla på med det över huvudtaget utan istället fira alla som orkar skapa och göra. (Jag skryter nu tyvärr över hur fiiin mäska jag är, men det må nu vara hänt.)

Så ja, stor tur har jag då jag råkar ha så många skapande mänskor runt omkring mig. En av dem är Sanna Tahvanainen och nu är jag förstås motsatsen till objektiv när jag säger att hennes senaste roman Körsbär i snön är något utöver det vanliga, (men litteraturvetaren i mig håller med). Romanen är inte alls som jag hade tänkt mig, utan ännu bättre. Jag har vid sidan om följt med skrivprocessen och jag trodde att jag nästan hade läst den trots att jag egentligen bara hört om den. Så fel jag hade. Jag hittade nästan ingen mening som jag hade väntat mig att hitta och blev så glad. Jag älskar överraskningar. (Åtminstone litterära, kommer nu plötsligt på en hel del överraskningar jag inte gillar, exempelvis under läkarbesök.)

Men mitt egentliga ärende är att min kollega Vilhelmina Öhman gjorde en mycket fin intervju med Sanna och jag rekommenderar den verkligen.

En del av intervjun finns också på arenan om man börjar lyssna ca 42 minuter inne i klippet.

Hej!

Söndagsångest på måndag

Andra veckan på jobb. Har söndagsångest fastän det redan är måndag och arbetsdagen börjar hitta sitt slut. Jag har för många lösa trådar och det verkar lite som om ju äldre jag blir desto mindre flexibel är jag. Jag antar att jag tidigare inte stressade så mycket över att det fanns många trådar. (Men kan också hände att jag bara glömt hur det var.)

Nåja, sen är det ju också så att ju mindre man gör desto mindre får man gjort och jag kanske ännu är lite kvar i semestermode. Jag hade väntat mig att jag genast och senast första dagen på jobb skulle producera som en maskin, men så har det alltså inte varit.

Förra veckan var jag dessutom helt för social. Jag var överallt och alla var dessutom hemma hos mig. Det var världen i byn hemma i min lägenhet varje dag. Jag tror att det till och med var Flow i min lägenhet. Så den här veckan tänker jag tacka nej till allt och alla. Fastän jag skulle få en miljon för att dricka champagne på något härligt ställe* så är svaret nej, Nej, jag är hellre hemma och stirrar, så är det bara.

* kan vara osannolikt, men man vet aldrig.

Semestern är slut

Jag tycks verkligen haft semester och det här är nog en av få semestrar då jag kopplat av på riktigt. Faktiskt mera än då jag desperat flyger till Bali eller Venezuela eller vart som helst för att yoga och chilla. Det speciella med den här semestern är jag inte har gjort någonting alls, att jag inte haft några mål för semestern, inte ens att koppla av utan istället bara glidit fram utan att desto mera värdera situationen.

Det mest remarkabla (Bra eller dåligt ord? Inte helt trendigt kanske.) för mig var att jag gick några yinyogapass och tyckte om det! Har alltid tidigare starkt ogillat yinyoga eftersom det är så extremt långtråkigt och inte vet jag om jag egentligen behöver stretcha ut saker så där mycket heller. Är det säkert att det ens är nyttigt?

Nå hur som helst befann jag mig här om dagen på yinjyoga och i lilla kobran när jag märkte jag att tårar började rinna ner för kinderna, helt enkelt för att jag var så glad över känslan över att jag INTE längtade bort.

Jag längtar ofta bort från den situation jag befinner mig i. Det slog mig också att jag varit duktig som orkat yoga från och till i trettio år trots att jag alltid, eller åtminstone nästan alltid längtat bort från yogan. Nu kan man ju fråga sig varför jag yogat och det är på grund av känslan efteråt, att det alltid känns bra efter astangan (som är den yogaform jag gillar mest).

Jag gör väl mycket för att det känns bra efteråt, kanske helt enkelt för att så många saker inte känns bra just medan jag utför dem. Eller jo en del, tycker exempelvis och att ligga i en pool på en varm takterass också medan jag gör det, inte efteråt.

Hur som helst, den här lilla stunden på yogan med en känsla av frid gjorde mig så glad och kanske det snart kommer flera sådana stunder. Vem vet? Vad som helst kan hända.

Sommarkroppen

Och på tal om bastukvinnorna gästade jag Hannah i Relationspodden för att prata om kroppen. Om att det kan vara svårare nu på sommaren då man kanske inte vill visa så mycket hud på grund av att man känner sig obekväm.

Min tanke är att ingen måste visa någonting och att man inte heller behöver ställa krav på sig själv att älska sin kropp, det är ju lite magstarkt om den exempelvis värker varje dag eller är väldigt krånglig att böka runt med. Det enda man kan hoppas på är att leva så bra som möjligt i och med den kropp man har. Man måste inte älska den, härligt om man gör det, men det kan inte vara ytterligare ett krav att också måsta känna stora känslor inför den.

Hannah och jag förra veckan. Foto: Sofie Gammals.

Bastukvinnorna

Finns ingen lika bjussig som Peppe som länkade till mig idag. Passar nu på att berätta att min podcast om kroppen och livet släpps 31.8.

Grejen är att det här verkar bli bli väldigt bra, inte på grund av mig, utan tack vare kvinnorna som berättar oerhört öppet om det allra innersta. Via kroppen berättar var och en om sådant som definierat eller åtminstone påverkat dem så här långt. Jag måste säga att jag nog blivit snäppet friare i både tanke och kropp efter att ha lyssnat på alla dessa kvinnor. Jag kallar dem för mina bastukvinnor eftersom jag badat bastu med alla.

Jag har också känt ett så starkt systerskap under processen, att andra kvinnors styrka också är min – och tvärtom, hoppas jag.

Vi editerar ännu några dagar på mina kvinnor, sedan börjar det snart vara dags för nya serier och dokumentärer.


Photo by DIΞGO F. C∆RRIÓN on Unsplash

Min första seriösa idé är att följa med en organdonation/transplantation. I Finland är vi ungefär världssämst på att donera och jag skulle vilja att vi fick upp ögonen för detta.

Utmaningen för mig är att hitta en person som behöver en ny njure eller lever och som också orkar och vill prata om det. Skulle vilja följa med hela processen och hoppas få vara med när personen får ett nytt organ.

En annan grej jag funderar på är sol- och vårare. Det finns så mycket skam kring att ha blivit lurad av en golddigger eller annan skurk. Skulle vilja höra den lurades sida och den som lurade (som antagligen inte alls tyckt att hen gjort något fel alls.)

Vad har ni för känslor kring dessa funderingar? Skulle ni lyssna? Eller har ni bättre tips? Det enda riktigt viktiga för mig är att ingen känner sig exploaterad. Att jag inte utnyttjar någon bara för att få ett bra program, hellre är jag då utan program.

Men ja, alla tankar och tips är guld värda för mig.

Irusu

Idag fick jag höra om Irusu. Ett japanskt ord som beskriver situationen då man låtsas att man inte är hemma, fastän man är det och helt enkelt vill fortsätta att vara det – ensam hemma.

Världens bästa ord, när jag var yngre låtsades jag ofta att jag inte var hemma fastän jag var det. Jag har minnen av ynglingar som under långa nätter pressar in dikter och rosor i mitt brevinkast medan de gråtande ropar mitt namn.

Minns också halvbekanta som misstänkt ropar in genom brevinkastet att Anne är du där? (Detta oftast dagtid, varför gav jag dem min adress? Kunde det kanske ha räckt med telefonnummer?)

Numera känner mina vänner mig så väl att det är få som skulle få för sig att jag gillar överraskningsbesök. Och skulle någon få för sig det skulle jag nog har ryggrad att förklara att jag inte uppskattar det så väldigt mycket.

Finns det någon annan som erkänner att den låtsats att inte vara hemma fastän den varit det? Eller släktingen som är att man i hemlighet blir lättad när en vän ställer in en träff. (Det kan vara ungefär ens bästa vän, men man blir ändå lite glad över att få en ledig stund.) Anyone?

Ensam hemma.
Photo by Mike Petrucci on Unsplash