Söndagsångest på måndag

Andra veckan på jobb. Har söndagsångest fastän det redan är måndag och arbetsdagen börjar hitta sitt slut. Jag har för många lösa trådar och det verkar lite som om ju äldre jag blir desto mindre flexibel är jag. Jag antar att jag tidigare inte stressade så mycket över att det fanns många trådar. (Men kan också hände att jag bara glömt hur det var.)

Nåja, sen är det ju också så att ju mindre man gör desto mindre får man gjort och jag kanske ännu är lite kvar i semestermode. Jag hade väntat mig att jag genast och senast första dagen på jobb skulle producera som en maskin, men så har det alltså inte varit.

Förra veckan var jag dessutom helt för social. Jag var överallt och alla var dessutom hemma hos mig. Det var världen i byn hemma i min lägenhet varje dag. Jag tror att det till och med var Flow i min lägenhet. Så den här veckan tänker jag tacka nej till allt och alla. Fastän jag skulle få en miljon för att dricka champagne på något härligt ställe* så är svaret nej, Nej, jag är hellre hemma och stirrar, så är det bara.

* kan vara osannolikt, men man vet aldrig.

Semestern är slut

Jag tycks verkligen haft semester och det här är nog en av få semestrar då jag kopplat av på riktigt. Faktiskt mera än då jag desperat flyger till Bali eller Venezuela eller vart som helst för att yoga och chilla. Det speciella med den här semestern är jag inte har gjort någonting alls, att jag inte haft några mål för semestern, inte ens att koppla av utan istället bara glidit fram utan att desto mera värdera situationen.

Det mest remarkabla (Bra eller dåligt ord? Inte helt trendigt kanske.) för mig var att jag gick några yinyogapass och tyckte om det! Har alltid tidigare starkt ogillat yinyoga eftersom det är så extremt långtråkigt och inte vet jag om jag egentligen behöver stretcha ut saker så där mycket heller. Är det säkert att det ens är nyttigt?

Nå hur som helst befann jag mig här om dagen på yinjyoga och i lilla kobran när jag märkte jag att tårar började rinna ner för kinderna, helt enkelt för att jag var så glad över känslan över att jag INTE längtade bort.

Jag längtar ofta bort från den situation jag befinner mig i. Det slog mig också att jag varit duktig som orkat yoga från och till i trettio år trots att jag alltid, eller åtminstone nästan alltid längtat bort från yogan. Nu kan man ju fråga sig varför jag yogat och det är på grund av känslan efteråt, att det alltid känns bra efter astangan (som är den yogaform jag gillar mest).

Jag gör väl mycket för att det känns bra efteråt, kanske helt enkelt för att så många saker inte känns bra just medan jag utför dem. Eller jo en del, tycker exempelvis och att ligga i en pool på en varm takterass också medan jag gör det, inte efteråt.

Hur som helst, den här lilla stunden på yogan med en känsla av frid gjorde mig så glad och kanske det snart kommer flera sådana stunder. Vem vet? Vad som helst kan hända.

Sommarkroppen

Och på tal om bastukvinnorna gästade jag Hannah i Relationspodden för att prata om kroppen. Om att det kan vara svårare nu på sommaren då man kanske inte vill visa så mycket hud på grund av att man känner sig obekväm.

Min tanke är att ingen måste visa någonting och att man inte heller behöver ställa krav på sig själv att älska sin kropp, det är ju lite magstarkt om den exempelvis värker varje dag eller är väldigt krånglig att böka runt med. Det enda man kan hoppas på är att leva så bra som möjligt i och med den kropp man har. Man måste inte älska den, härligt om man gör det, men det kan inte vara ytterligare ett krav att också måsta känna stora känslor inför den.

Hannah och jag förra veckan. Foto: Sofie Gammals.

Bastukvinnorna

Finns ingen lika bjussig som Peppe som länkade till mig idag. Passar nu på att berätta att min podcast om kroppen och livet släpps 31.8.

Grejen är att det här verkar bli bli väldigt bra, inte på grund av mig, utan tack vare kvinnorna som berättar oerhört öppet om det allra innersta. Via kroppen berättar var och en om sådant som definierat eller åtminstone påverkat dem så här långt. Jag måste säga att jag nog blivit snäppet friare i både tanke och kropp efter att ha lyssnat på alla dessa kvinnor. Jag kallar dem för mina bastukvinnor eftersom jag badat bastu med alla.

Jag har också känt ett så starkt systerskap under processen, att andra kvinnors styrka också är min – och tvärtom, hoppas jag.

Vi editerar ännu några dagar på mina kvinnor, sedan börjar det snart vara dags för nya serier och dokumentärer.


Photo by DIΞGO F. C∆RRIÓN on Unsplash

Min första seriösa idé är att följa med en organdonation/transplantation. I Finland är vi ungefär världssämst på att donera och jag skulle vilja att vi fick upp ögonen för detta.

Utmaningen för mig är att hitta en person som behöver en ny njure eller lever och som också orkar och vill prata om det. Skulle vilja följa med hela processen och hoppas få vara med när personen får ett nytt organ.

En annan grej jag funderar på är sol- och vårare. Det finns så mycket skam kring att ha blivit lurad av en golddigger eller annan skurk. Skulle vilja höra den lurades sida och den som lurade (som antagligen inte alls tyckt att hen gjort något fel alls.)

Vad har ni för känslor kring dessa funderingar? Skulle ni lyssna? Eller har ni bättre tips? Det enda riktigt viktiga för mig är att ingen känner sig exploaterad. Att jag inte utnyttjar någon bara för att få ett bra program, hellre är jag då utan program.

Men ja, alla tankar och tips är guld värda för mig.

Irusu

Idag fick jag höra om Irusu. Ett japanskt ord som beskriver situationen då man låtsas att man inte är hemma, fastän man är det och helt enkelt vill fortsätta att vara det – ensam hemma.

Världens bästa ord, när jag var yngre låtsades jag ofta att jag inte var hemma fastän jag var det. Jag har minnen av ynglingar som under långa nätter pressar in dikter och rosor i mitt brevinkast medan de gråtande ropar mitt namn.

Minns också halvbekanta som misstänkt ropar in genom brevinkastet att Anne är du där? (Detta oftast dagtid, varför gav jag dem min adress? Kunde det kanske ha räckt med telefonnummer?)

Numera känner mina vänner mig så väl att det är få som skulle få för sig att jag gillar överraskningsbesök. Och skulle någon få för sig det skulle jag nog har ryggrad att förklara att jag inte uppskattar det så väldigt mycket.

Finns det någon annan som erkänner att den låtsats att inte vara hemma fastän den varit det? Eller släktingen som är att man i hemlighet blir lättad när en vän ställer in en träff. (Det kan vara ungefär ens bästa vän, men man blir ändå lite glad över att få en ledig stund.) Anyone?

Ensam hemma.
Photo by Mike Petrucci on Unsplash

Oobah Butler

Har ni följt med Oobah Butler? Jag är oerhört fascinerad och jag är helt säker på att det finns någont twist på twisten som vi ännu inte känner till. Oobah blev känd när hen fick en restaurang att snabbt nå top ratings på TripAdvisor.

Twisten var att restaurangen inte existerar i verkligheten.

När Oobah blev trött på att tv-intervjuer om just detta tänkte Oobah att hen kan skola upp en hög med stand ins som kan representera vid behov.

Men visst kommer det snart en ny artikel om hur de här artiklarna också bara var experiment? Jag har inte satt in mig i saken så mycket så ni som vet mera, berätta hur landet ligger. Vad är detta och vad är målet? Att inte köpa allt man ser illustreras ju mycket bra, men vad annat?

Bästa serien just nu

Jag har aldrig älskat Renée Zellweger särskilt mycket så det kanske inte väger så tungt då jag säger att hon gör sitt livs roll i What/If.

Det här är en serie där kvinnorna har all makt och männen vimsar runt utan styrning. Dock hade jag sett alla avsnitt innan jag märkte det (då en kompis upplyste mig om saken). Kan jag skylla på att jag vanligtvis identifierar mig med de manliga karaktärerna, eller skall vi säga karaktär före kön.



Vem är du? Vem är jag?

Jag har ju inte presenterat mig själv på flera år. Det kan hända att det numera bara är jag och kanske tre andra som vet vem jag är.

Men så här är det ungefär, jag bor i Helsingfors och jobbar på Svenska Yle. Ibland, med tv, ibland med radio eller text. Under de senaste fyra-fem åren har jag nästan enbart gjort kultur och jag älskar det. Jag brukar säga att jag skulle göra det här jobbet gratis om jag hade råd.

Men ibland tänker jag att om jag hade råd då skulle jag inte alls jobba utan bara ligga hemma och läsa. Dels för att jag älskar att läsa, dels för att prestationskraven kan vara jobbiga. Det är mest påhittade krav från mig själv men också det faktum att det är fritt fram för vem som helst att kritisera eller avsky det jag gör och sedan kanske skriva en insändare eller en kolumn om saken. (Jag hör tyvärr inte till dem som njuter av hård kritik).

Jag fyller fyrtiofem år snart, men min kropp är starkare än någonsin förr. (Hahah, det där var inte alls sant, det kändes bara bra att skriva.) Ibland känner jag att jag kommit någonstans i min utveckling, men ofta kämpar jag med samma tankemönster som jag kämpat med i hundra år. Det som kommit in i bilden på senare år är att jag numera är mycket mera accepterande mot mig själv. Vissa saker får vara som de är helt enkelt och jag tänker att det kanske frigörs energi till annat ifall jag slutar kriga mot sånt som ej kan övervinnas.

Nå jag skulle bara skriva två-tre rader, men det blev mera. Nu hoppas jag att alla som är inne här berättar något om sig själv. Vem är du, varifrån kommer du, har vi träffats? Vad tampas du med idag?

Nervositet

Det är ingen stor hemlighet att jag alltid nu och då kämpar med nervositet. Ibland kan det vara någorlunda bra i flera år och sen blir det värre. Det här handlar nu alltid om arbetssituationer som har att göra med direktsändningar, intervjuer eller andra uppträdanden.

I privatlivet är jag aldrig, eller åtminstone nästan aldrig nervös, det här handlar enbart om jobb, men jobbet är förstås en stor del av livet så vill ta itu med det här.

Jag minns att jag någon gång för kanske femton år sedan gick i hypnos för att bli av nervositeten i och med direktsändningar och jag upplever att det inte hjälpte särskilt mycket, men absolut inte gjorde saken värre heller. Jag skulle föreställa mig att jag är en örn som flyger högt upp och tittar ner på situationen. Jag minns att jag stod där i studion och tänkte att jag är en örn och det komiska i situationen gjorde mig glad. Skratta är alltid bra. Men vad annat skall jag hitta på? Kanske bara acceptera eländet? Det här ju högst normalt att vara nervös i situationer jag nämt. I viss mån är det också bra eftersom det visar att man bryr sig och det gör en skärpt, det är bara det att jag hatar den känslan så mycket. Det är som att frysa, ha pissbrått och ångest samtidigt.

Hur och när är ni nervösa? Hur jobbar ni med den känslan? Jag vill veta allt, speciellt vad som hjälper er. Kom själv på en sak nu, träna hjälper lite, det hjälper ju mot nästan allt.

För mycket

Hörni jag vill inte att ni skall känna er pressade och stressade över att det hela tiden händer så mycket här. Jag förstår att ni kanske själva börjar känna er otillräckliga och helt enkelt dåliga då ni ser hur jag bara levererar guld här dagarna i ända.

Nej skall jag vara helt ärlig så är jag alltid lika besviken då jag går in här och igen ser att det inte hänt något alls. Det är som om jag inte fattar att det borde vara jag själv som åstadkommer något.

Så nu en viktig fråga, önskar ni

-höra mera om Olofs kackande?

-att jag berätta mera om mina nya rekord i gymmet?

Som ni ser finns det tydligen bara två alternativ. Vet ni, jag upplever att jag hade en fas då jag var lite rolig, men det är ju helt borta. Hur fan blir man rolig? Fast å andra sidan lär det vara helt ute med att (försöka) vara rolig. Åsikter är valutan som gäller, eller är det något annat?