Inspiration genast på morgonen

Har nya morgonrutiner! I stället för att så fort väckarklockan ringer kolla igenom hela världen och alla meddelanden på min telefon så läser jag några sidor i en bok om kreativt skrivande eller lyssnar på en inspirerande pod eller Ted-talk.

Det är mycket viktigt att själv styra vad man utsätter sin sömniga kropp och sitt trötta huvud för genast på morgonen, eftersom man antagligen är extra lättpåverkad just då.

Idag blev det den här grejen av en slump, ville egentligen höra om skrivande, men det blev nu något helt annat, men kanske ännu viktigare; Om att syna berättelsen man berättar om sig själv för sig själv.

Apple TV+

Om jag nu skriver Apple TV+ som rubrik kommer jag att få en miljon besökare på en sekund. Alla kommer säkert att bli lika nöjda. Eller så inte, men må vara som det är. Ser hur som helst väldigt mycket fram emot Apple TV+ som startar på fredag.

Kommer först att titta på The Morning Show som knappast är något som går till historien, men säkert är underhållande och efter det Shyamalans The Servant som jag tror kommer att vara både bra och äcklig samtidigt och bli något alla pratar om, åtminstone i en dag eller två.

Alex och Sigge pratade i sitt senaste avsnitt om hur kort tid vi nuförtiden orkar debattera exempelvis filmer. När Jokern kom ”pratade alla” om den i fem dagar, men efter en vecka pratade ingen om den. För tio år sedan orkade man i flera månader.

Jag har också tänkt på hur snabb man behöver vara för att vara up to date med musik, filmer, tv-serier och böcker. Egentligen gillar jag det, åtminstone mer än hur det var när jag var liten och det aldrig hände någonting. Madonna kanske släppte en skiva och sen efter tre år kanske Metallica släppte en, men eftersom det var i USA så väntade man ett halft år på att få höra den. Sen ett decennium senare kom det kanske en James Bond-film och då tittade man på den vare sig man ville eller inte för det andra alternativet var att sitta och stirra in i en stenvägg. Så var det när jag var liten.

Så bästa TV-serierna just nu, behöver inte vara lika bra som Succession, men får gärna vara det. Alla bra tips belönas med guld.

.

Min bästa tid är nu

Huj fan vilken vidrig rubrik, men ville bara meddela att jag under det senaste halvåret haft det ovanligt harmoniskt. Jag undrar om det är (medel)ålderdomen som smetat ut många irritationsmoment?

Att jag lite mera ser på vad jag har och inte på det jag inte har. Egentligen är det enda jag inte har en vansinnigt fin författarkarriär, men kan inte komma på så mycket annat jag saknar. Saknar inte ens pengar. Skulle jag ha mera skulle det enbart vara för att få ge dem vidare. (Eller kanske ta två år ledigt för att dricka coctails på en strand, men skulle jag faktiskt orka med det i två år utan att tråkas ihjäl?)

Obs! Skulle knappast vara lyckligare av att ha en vansinnigt fin författarkarriär, men skulle nog kännas fint att ha skrivit något som berikar mänskors liv.

Me dessa ord önskar jag er en trevlig helg och att alla köper en gul pipo. Varje dag får jag minst tusen komplimanger för den. Jag kommer nu använda den ända tills jag dör och kanske sen efter det också.

Isabella Löwengrip, The Loudest Voice och Succesion

Jag vet att Isabella Löwengrip inte är en TV-serie, men oj så spännande att följa henne just nu. Jag har följt henne i hundra år och det är något med den mycket starka framåtandan som jag beundrar. Jag är är lite tvärtom som person, men ibland när jag skall göra något förskräckligt långt borta från min comfort zone låtsas jag att jag är mitt totemdjur Isabella.

Och HBO, jag skall gifta mig med HBO en vacker dag, så mycket bra den vännen delar med sig av. Har ni redan* sett Succession och The Loudest Voice? Succession får tusen poäng och Voice får åttahundra. Bägge handlar mer eller mindre om Rupert Murdoch och hans media-imperium.

*redan är kanske fel ord. Ingen i min närhet har inte sett sett de här två.

Jag kanske ljög lite

Jag har alltid sagt att jag har ett så roligt jobb att jag nästan skulle göra det gratis om jag hade råd. (Nå kanske inte då morgonshowen på radio mellan 2004-2007 eller när det nu var, men det var mest på grund av att klockan ringde senast 4:00 varje natt. Och att jag dessutom var producent och ville bevisa för mig själv att jag klarar hur mycket som helst.)

Men ja, nu börjar jag ändå undra om jag ljugit. För nog är ju jobb ändå jobb. På samma sätt som jag älskar att träna så gör jag ju det ändå ofta för att få njuta av känslan efteråt.

För första gången i mitt liv arbetar jag just nu med ett skrivjobb som är roligt medan jag gör det. Kan ni förstå? Kanske magin tar slut samma sekund som jag nu skriver det men tror ej. En gång sade jag i en intervju som handlade om mitt yogande att varje gång jag rullar ut mattan känns det som om jag skulle åka iväg på en semester (eller kanske det var en resa. En halv minut efter att jag sedan läste det i tidningen började jag avsky att yoga. Jag kände att det är allt annat än en semester, att det bara ä tråkigt och eländigt från början till slut.

Men summa summarum, just nu är det mycket roligt att jobba. Återkommer imorgon om jag råkade framkalla avsky för jobbet nu med det här.

Sadness is not a crime

Lyssnar på en ljudbok som talar till mig på så många sätt. har ni redan läst How to fail av Elisabeth Day? Eller kanske hört podcasten med samma namn?

Jag känner igen mig i ungefär allt, förutom att jag ännu väntar på fantastisk framgång. Eller vad är nu framgång, kanske det att man lär sig acceptera misslyckanden eftersom de bara är steg på vägen, i alla fall ifall man är på väg till en plats som inte är helt vanlig.

Men på tal om rubriken, minns inte i vilket sammanhang det nämndes i, men visst är det befriande att tänka på ledsenhet och sådant som helt okej. Inte trevligt men nödvändigt och helt okej. Man behöver inte be om ursäkt för att man inte är glad. (Dock måste man be om ursäkt för att man är ett revehål, men det är en annan sak.

Detta om detta – veckans bästa yogatips, en äcklig hemlighet om åldrande och en bedragerska


Plötsligt är jag inne i en ganska hetsig arbetsperiod. Bläddrade i min kalender och märkte att jag nästa gång skall in i klippet 7. 10. Det betyder att jag nu har fyra arbetsveckor på mig att skriva ihop min nästa podcast som skall bli en dokumentär om lurifaxaren, opportunisten och bedragaren Minna Craucher. För en vecka sedan hade jag aldrig hört hennes namn, men redan nu börjar hon kännas som en nära vän. Det är sällan, eller egentligen aldrig som jobbet flyter på så här bra. (Okej hade några bra stunder förra veckan, men nog är det ju också nu mycket motstånd om jag skall vara helt ärlig.)

Men mest går jag runt nu och är yr. Fick livets första brillor förra veckan, dagen innan jag fyllde 45. Jag är långsynt och har brillor med styrkan 1,5. Jag har nu ett par läsbrillor och ett par som är multikulti. Bägge har jag stora problem med. Det är som att jag nu just varken ser med eller utan brillor. Allt är bara suddigt och konstigt. Samtidigt märker jag att jag inte hör något heller och när jag nu varken hör eller ser inser jag att förståndet också är borta. Varför varnas man inte i god tid om att man kan bli gammal helt plötsligt? På en sekund! Och det är hemskt. Att  ha brillor är ju vansinnigt opraktiskt, värre än att gå runt med en väska som väger femtio kilo samtidigt som man måste låtsas som ingenting.

Men on a happier note så har jag plötsligt börja gilla att yoga. Jag yogar på Ohmygoodness på Vasagatan. Jag älskar det stället, speciellt att det kryllar av horor och hallickar utanför och att folk dricker öl på terasserna bredvid fastän klockan bara är tio på morgonen. (Hur orkar dom stiga upp så tidigt tänker jag?)

Jag får en starkt känsla av att jag är på lower east på Manhattan och jag älskar den känslan. Efter eller innan yogan brukar jag dessutom sitta och skriva en stund på cafét. Kom och säg hej om ni ser mig. (Men om ni har långtråkiga berättelser får ni inte störa mig för länge.)


Systerskapet

Under hela tiden som jag arbetat med Kroppen och livet har jag känt ett väldigt starkt systerskap. Och ännu mera så nu efteråt. Så väldigt många kärleksfulla, givmilda kvinnor det finns runtomkring mig. Som delar mina texter och poddar, som berättar om det som de gillade, (och som ibland kanske lämnar osagt sådant som inte passade smaken så bra. Feedback är ju som bäst innan man redan fyllt blöjan, inte när lasset redan är i byxan. Nämen usch vilken metafor. Jag tar tillbaka den.)

Och jag kommer heller aldrig att glömma dem som hjälper mig. Ibland blir jag förvånad över varifrån kärleken kommer och från vilka håll den uteblir. Den uteblivna kärleken förekommer sedan som punkter i min svarta bok.

Nåneeej, till all tur glömmer jag oförrätter nästan innan de skett.  Tänker nästan alltid att folk nog inte menade illa, att det ser värre ut än vad det är, att hen hade en dålig dag, år, liv och så vidare. För så är det ju, folk som mår dåligt orkar inte alltid vara snälla.

Monika Pensar som hörs i avsnitt 1/8. Foto: Barbro Ahlstedt/Yle


Ärliga samtal

Det skulle betyda mycket för mig ifall ni ville lyssna på ett eller kanske två avsnitt av Kroppen och livet. Alla avsnitt skiljer sig väldigt mycket från varandra så lönar sig att välja vilken person och vilket tema man vill lyssna på.

Själv förändrades jag på något sätt av varje samtal. Det här var en stor upplevelse för mig. Jag trodde tidigare att jag var ganska accepterande och vidsynt av mig, men den här serien har nog öppnat mig en hel del så antagligen var jag mera fördömande än jag trodde, både mot mig själv och andra.

Hoppas just du hittar det avsnitt du behöver höra idag.

Och som bonus en bild där jag sitter och kakkar i skogen.

Foto: Barbro Ahlstedt/Yle

Körsbär i snön

Trots att jag ofta känner att jag underpresterar och inte fått tummen ur när det gäller 80% av mina projekt så har jag ändå lyckats få vänner som är mycket begåvade och och dessutom produktiva.

Jag har märkt att en del av oss som bara drömmer om att utföra stordåd men sedan inte vågar eller är för lata kan bli bittra och sura och sedan mest ägna sig åt att avundsjukt kommentera alla andras förehavanden. Jag har lovat mig själv att inte hålla på med det över huvudtaget utan istället fira alla som orkar skapa och göra. (Jag skryter nu tyvärr över hur fiiin mäska jag är, men det må nu vara hänt.)

Så ja, stor tur har jag då jag råkar ha så många skapande mänskor runt omkring mig. En av dem är Sanna Tahvanainen och nu är jag förstås motsatsen till objektiv när jag säger att hennes senaste roman Körsbär i snön är något utöver det vanliga, (men litteraturvetaren i mig håller med). Romanen är inte alls som jag hade tänkt mig, utan ännu bättre. Jag har vid sidan om följt med skrivprocessen och jag trodde att jag nästan hade läst den trots att jag egentligen bara hört om den. Så fel jag hade. Jag hittade nästan ingen mening som jag hade väntat mig att hitta och blev så glad. Jag älskar överraskningar. (Åtminstone litterära, kommer nu plötsligt på en hel del överraskningar jag inte gillar, exempelvis under läkarbesök.)

Men mitt egentliga ärende är att min kollega Vilhelmina Öhman gjorde en mycket fin intervju med Sanna och jag rekommenderar den verkligen.

En del av intervjun finns också på arenan om man börjar lyssna ca 42 minuter inne i klippet.

Hej!